Chilenare har alltid haft en glupsk relation till mat. Mitt folks besatthet av att njuta av bordets håvor är lika med endemisk som kungspalmen eller kolibrin. För en Chilenare är maten en förevändning för att träffas, skvallra, diskutera och skratta. Att komma till en Churrasco när det grillas klart är skamligt, att komma mitt i grillningen är man ursäktad, att komma före grillningen då är man med i matchen.
Att äta är en livsbejakande handling som friskar upp sinnena och kan jämföras med dansen och kärleksakten – saker man helst inte gör ensam. Att äta ensam när man är tvungen är tråkigt; att göra det frivilligt är en stöld, en njutning man själ från den frånvarande bordsgästen.
Det dukade bordet skapar en härlig atmosfär av samhörighet till varandra, ett varmt sammanhang som många människor saknar. Därför lagar jag mat med glädje; väljer råvarorna med omsorg, filèar fiskarna pedantisk, marinerar köttet med hänförelse och blandar ingredienserna som en alkemist som tror att han ska framställa guld. Sedan bjuder jag en handfull vänner, serverar maten som om jag smekte en osynlig kvinna och överöser gästerna med de mest oförutsedda läckerheter.
Läs mer